Tråååååkbingo

#meetoo
Me Too. Två små ord som är så svåra att skriva. Varför tar de mot? Jag ser andra som skrivit dem och det ger mig styrka. Det är vänner, släktingar, bekanta. De jag sett är alla kvinnor. Me Too… skriver orden, raderar dem. Skriver dem igen och håller handen över enter-knappen, tvekar. Klickar nästan, tänker efter och det vänder sig i magen. Har det verkligen hänt? Överdriver jag, är jag känslig?

Tänker på den 13-åriga Madeleine som står på pendeltåget i rusningstrafik och en man trycker sig bakifrån mot henne. Flickan undrar om det verkligen är så trångt att han måste stå så nära? Det känns inte bra. Flickan flyttar sig, mannen flyttar efter, trycker mer, flickan flyttar sig igen och ingen, mannen ger sig inte. Flickan förstår tillslut vad mannen håller på med och blir arg och stämplar honom med sina första klackskor och fräser ”lägg av”. Mannen säger ingenting, flyttar sig en aning bort från flickan och ingen omkring förstår vad som hänt. Någon vuxen sneglar lite ilsket på flickan som inte kan bete sig… MeToo? Jag kanske överdriver?

Jag har precis börjat i sjuan, en kille i klassen lägger sin hand på mitt bröst. Bara så där, han säger inget, rätt som det är finns handen bara där. Jag är nybliven tonåring, jag har inte blivit härdad än så jag blir arg, han får en örfil så att det rungar i samlingssalen. Han rör mig aldrig igen, men han ber inte om ursäkt.

Den 19-åriga Madeleine går ensam hem efter en kväll på stan en sommarnatt. Jag ska gå igenom gallerian som fanns i Slussen-karusellen. Gången är lite för mörk och bakom ett hörn står en man med gylfen öppen och handen strategiskt placerad och den rör sig rytmiskt, jag ser hans spegelbild och vad han gör i ett skyltfönster och tvärvänder. Han ropar efter mig ”Jag är inte farlig”. Han börjar gå mot mig. Jag springer fort åt andra hållet. Samma natt kommer en okänd gubbe fram och ger mig skamliga förslag, han kommer alldeles för nära. Jag ökar stegen och han går efter. Jag skäller ut honom på tyska, det låter argare, och blir till slut lämnad ifred.

Jag tänker på den 19-åriga Madeleine som är på sin sommarpraktik på verkstaden på Muskö-basen. Mansdominerat. Så klart, verkstadsjobb är ju det. En morgon får jag ett paket, femton killar och gubbar tittar när jag ska öppna. De har tillverkat en dolme i helt naturlig elefantstorlek till mig. Vad säger man? Tack, eller. Killarna och gubbarna tittar, flinar. Några tittar bort, de yngre killarna som jag tidigare tyckt varit trevliga garvar högt och frågar om jag gillar den. Minns inte vad jag svarade, eller vad jag gjorde. Minns bara känslan. Har jag inbjudit till det? Vad hade jag på mig? Ett för stort blåställ. Träskor. Osminkad. Utmanande? Låter orimligt. MeToo, eller är det jag som överdriver. Ja, ja, det är ju verkstadsgubbar, vad ska man räkna med kanske ni tänker.

Den 20-åriga Madeleine börjar jobba på kontor, skillnaden är hårfin. De grova skämten är bara lite mer inlindade, hånflinen finns kvar. En del står alltid lite för nära, klappar lite för närgånget. Ska de verkligen klappa på mig? Sin kollega? Har jag gjort något för att bjuda in? Jag tycker inte det, jag trycker mig lite längre ifrån där jag sitter på stolen. En av gubbarna klämmer mig på axeln när han möter mig i korridoren. Varje gång han möter mig i korridoren. Det låter kanske inte så farligt, men klämmandet följs av en kommentar och ett flin, alltid detta flin. Det är på axelvaddarnas tid. En dag har jag satt dit axelvaddarna med nålar eftersom tiden inte funnits för att sy fast dem. Han klämmer mig på axeln och sticker sig på nålarna. Den här dagen flinar jag, han klämmer mig inte på axeln igen. Men de sexistiska skämten finns kvar, tillsammans med flinet. En dag står jag och diskar efter mig på lunchen, en manlig kollega ställer sig bakom mig, alldeles för nära, han gör något, jag minns inte vad. Men jag minns känslan när reptilhjärnan reagerar. Jag svänger mig hastigt om och det var väldigt nära att han åker på en örfil. Efteråt tänker jag att det var ju bra att jag inte gav honom en örfil, för så gör man ju inte. Särskilt inte på jobbet. Jag reagerar inte ens på att det han gjorde gör man absolut inte heller på jobbet. Jag tar på mig skulden. Tänk om jag missförstod, eller?

Eller den gången på dansgolvet, då en kille närmar sig. Dansar med sin mage mot min rygg, jag är inte intresserad, flyttar på mig. Han flyttar efter och efter och efter. När han till slut fattar piken försöker han istället att öppna min handväska och han har inte ens vett att skämmas när jag ser det och smäller igen locket. Och naturligtvis flinar han…

På gymnasiet fanns en stor trapp placerad mitt i skolbyggnaden. Ovanför fanns ett räcke, som en läktare, där stod killarna och tittade, kommenterade och så klart flinade. Hade man tur sa det något snällt, men man kunde också bli utdömd. Jag hade alltid en känsla av obehag när jag gick i trappen, det fanns ingen annan trapp att ta istället och alla lektionssalar fanns på övervåningen. Det fanns inget sätt att komma undan om man inte passade på när det var många som skulle gå upp eller ner samtidigt.

Eller tjejen i parallellklassen i gymnasiet. Jag sitter med mina klasskompisar på en bänk med benen i kors. Hon ställer sig med ett ben om vardera sidan om mitt överkorsade ben, jag kommer ingenstans. Några av killarna som satt med mig på bänken vet om att hon försökt stöta på mig tidigare, de flinar. Jag känner stort obehag, hon står för nära. Jag lutar mig så långt bakåt jag kan men jag kommer inte bort och hon gungar med höfterna mot mig. Lutar sig över mig. Hon är inte en man, men känslan är den samma.

MeToo…?  Det här är bara några av gångerna som det hänt, en del saker har varit betydligt mildare, andra mycket värre. Eller överdriver jag? Några kvinnor jag känner säger att det aldrig har hänt dem och jag tänker direkt att det måste vara mig det är fel på. Tar på mig skulden. Det har ju hänt så många gånger att jag tappat räkningen. Hur kan de ha klarat sig? Kan de ha klarat sig? Vilka signaler sänder de ut som gör att de fredas? Eller hör de till dem som säger att ett nyp i rumpan är ju inte så farligt. Var går gränsen för dem, har de samma gränser som jag? Den osynliga, men för mig och många med mig, självklara gränsen. Förstår de som går över den inte att ett flin inte raderar det de gör?

Lägg skulden där den hör hemma, tänker jag. Skammen är inte min! #MeToo, jag klickar på enter.