Utmattning
Vad jag hatar den här sjukdomen. Inget syns på ytan, du ser helt normal ut. Det går att anstränga sig någon timme eller två, sedan ligger du däckad och kan inte tänka en tanke klart. Ja det kan du ju inte annars heller, men det kan alltså vara bättre eller sämre. Och efter en ansträngning, som t ex att äta frukost, är det sämre. Alltså, det kanske krävs en timme på sängen för att överhuvud taget klara att ta sig an nästa utmaning. Som att borsta tänderna.
I går var jag på föräldramöte, släpade mig dit, fastän jag varit i stan tidigare på dagen och orken egentligen inte räcker till. Samlar ihop mig, jag är ju bra på det, orkar lite till, det är ju så jag hamnade här, i utmattningen. Så jag anstränger mig lite mer och faller förstås ännu djupare efteråt.
På föräldramötet planerar vi barnens Afternoon Tea, som ska äga rum om en månad. Alla får uppgifter och jag tar snabbt på mig att göra snittar, tänker att det får jag sätta maken på. Att baka en kaka är inte att tänka på, en stor ansträngning och troligen en bränd katastrof till resultat är ju inte det man vill bjuda på direkt. Men ett ganska troligt resultat då jag inte är så bra på att baka i vanliga fall och numera klarar jag inte att koka ägg utan att de blir gröna. Jag känner att nu är jag i mål och dragit mitt strå till stacken, då kommer det. "Du kan väl köpa igredienser till sconsen som skall bakas på plats. Hela mitt inre skriker neeeeej, inte en sak till. Jag säger till klassfröken som sitter bredvid mig att kan vi inte sätta någon som inte är sjukskriven på det. Hon vet ju att jag är hemma för utmattning. Men nej, hon står på sig, det är ju så enkelt. Jag har inte en aning om vad som behövs och inte i vilka kvantiteter, det börjar snurra i mitt huvud och läraren märken min frustration så till vida att hon skriver ner vad som skall handlas på en liten post-itlapp och försöker räcka den till mig. Jag står faktiskt på mig, vilket är ovanligt, och säger att det kommer inte att funka. Hon vidhåller, du kan väl bara skicka din son och tycker att jag bara kan sätta post-iten på min telefon för att hålla reda på den.
Jag ser scenariot framför mig. Sonen kommer inte att våga gå till affären själv, det kommer att bli tjafs om vem som skall följa med, och varför han i så fall ska följa med när han inte behövs. Sedan lappen med ingredienserna som redan för länge sedan har försvunnit och måste letas rätt på. För att jag sedan måste krypa till korset och be om en ny lista, men jag kommer inte att komma ihåg vem som skrev den om jag mot förmodan kommer ihåg att jag hade en lapp och ett extra uppdrag.
Jag tittar på henne igen, skakar på sakta på huvudet och säger "Det funkar inte" och känner mig så himla besvärlig. Men jag slipper den extra uppgiften och som i ett töcken sätter jag mig i bilen och gråter när jag kör hem. Fan att det ska vara så här!
Vad jag hatar den här sjukdomen. Inget syns på ytan, du ser helt normal ut. Det går att anstränga sig någon timme eller två, sedan ligger du däckad och kan inte tänka en tanke klart. Ja det kan du ju inte annars heller, men det kan alltså vara bättre eller sämre. Och efter en ansträngning, som t ex att äta frukost, är det sämre. Alltså, det kanske krävs en timme på sängen för att överhuvud taget klara att ta sig an nästa utmaning. Som att borsta tänderna.
I går var jag på föräldramöte, släpade mig dit, fastän jag varit i stan tidigare på dagen och orken egentligen inte räcker till. Samlar ihop mig, jag är ju bra på det, orkar lite till, det är ju så jag hamnade här, i utmattningen. Så jag anstränger mig lite mer och faller förstås ännu djupare efteråt.
På föräldramötet planerar vi barnens Afternoon Tea, som ska äga rum om en månad. Alla får uppgifter och jag tar snabbt på mig att göra snittar, tänker att det får jag sätta maken på. Att baka en kaka är inte att tänka på, en stor ansträngning och troligen en bränd katastrof till resultat är ju inte det man vill bjuda på direkt. Men ett ganska troligt resultat då jag inte är så bra på att baka i vanliga fall och numera klarar jag inte att koka ägg utan att de blir gröna. Jag känner att nu är jag i mål och dragit mitt strå till stacken, då kommer det. "Du kan väl köpa igredienser till sconsen som skall bakas på plats. Hela mitt inre skriker neeeeej, inte en sak till. Jag säger till klassfröken som sitter bredvid mig att kan vi inte sätta någon som inte är sjukskriven på det. Hon vet ju att jag är hemma för utmattning. Men nej, hon står på sig, det är ju så enkelt. Jag har inte en aning om vad som behövs och inte i vilka kvantiteter, det börjar snurra i mitt huvud och läraren märken min frustration så till vida att hon skriver ner vad som skall handlas på en liten post-itlapp och försöker räcka den till mig. Jag står faktiskt på mig, vilket är ovanligt, och säger att det kommer inte att funka. Hon vidhåller, du kan väl bara skicka din son och tycker att jag bara kan sätta post-iten på min telefon för att hålla reda på den.
Jag ser scenariot framför mig. Sonen kommer inte att våga gå till affären själv, det kommer att bli tjafs om vem som skall följa med, och varför han i så fall ska följa med när han inte behövs. Sedan lappen med ingredienserna som redan för länge sedan har försvunnit och måste letas rätt på. För att jag sedan måste krypa till korset och be om en ny lista, men jag kommer inte att komma ihåg vem som skrev den om jag mot förmodan kommer ihåg att jag hade en lapp och ett extra uppdrag.
Jag tittar på henne igen, skakar på sakta på huvudet och säger "Det funkar inte" och känner mig så himla besvärlig. Men jag slipper den extra uppgiften och som i ett töcken sätter jag mig i bilen och gråter när jag kör hem. Fan att det ska vara så här!
Kommentarer
Skicka en kommentar